Maskrosmarsvin

title

Click to add text, images, and other content

Uppdateringar

15/9 2012.  Har gått igenom några av hemsidans sidor och ändrat lite här och var. Inget nytt under solen.

11/12. Plira har chirpat sig genom hösten men för tvåbeningen har vare sig energi eller tid funnits för uppdateringar av hemsidan. När datorn inte längre känner igen kameran vet man att det var ovanligt längesedan de hade sist hade kontakt. Vi får se hur det blir framöver men någon regelrätt blogg med täta uppdateringar får man lämpligtvis vända sig åt andra håll för att få.

2011 har varit ett år med toppar och dalar. Rent marsvinsmässigt var det ett riktigt uselt år. I manneminne har det inte funnits ett enskilt år med så många berömda kämpar som lämnat jordelivet. Jag försökte sammanställa en lista, men gav upp redan när jag kommit till april. Det är ett år fyllt av så mycket saknad och många undringar om vad man gjorde eller kunde ha gjort.

Samtidigt vore det ju väldigt trist om jag efter två månaders tystnad inte skriver något annat än om depp och död. De fyra marsvin som lever mår bra. 

Ramlade över boken Elfrid och Milas riktiga jul av Pernilla Oljelund som under namnet En riktig jul var julkalender i SVT för några år sedan. Hur det var i tv-versionen vet jag inte men boken tilldelas tre feta minus för att huvudpersonen Mila har ett ensamt marsvin som hon inte varken städar hos, matar eller umgås med under hela boken. Ett litet plus dock för att marsvinet ifråga heter Bosse och beskrivs som mycket tjock. Jag ser givetvis ett annat mycket tjockt marsvin vid namn Bosse framför mig. Ehum.

God jul och gott nytt år!

18/10. Nytagen bild på sex månader gamla Santino följer nedan. Först en sån där vitsig namnlek som man kunde göra på favorithästens namn och skicka in till Min Häst på den tid då sånt begav sig.

 Stilig ung marsvinsman

 Anarkist

 Nöjd med livet

 Tigger ständigt

 Ingen vanlig liten gris

 Nyfiken

 Oemotståndlig

Därtill skulle jag vilja lägga till egensinnig, kaxig och energisk. Han porrkurrar glatt men parar inte. Har fullt upp med att hålla ordning på tillvaron i bokhylleburen men allra mest på sig själv. Det har nu gått 3,5 månad sedan kastreringen och jag blir hela tiden mer övertygad om att det här med tidig kastrering är riktigt bra. Återhämtningstiden var ett ögonblick innan han var uppe och skuttade igen och såren läkte snabbt och lätt tack vare att de var så små (utan att gå alltför detaljerat in på Santinos fd behag så var de delar som opererades bort i och med kastreringen mycket mindre än på en vuxen hane). Samtidigt är det synd om små hanar, som ju ofta har platser som sällskap till äldre änkemän att fylla, börjar kastreras och ersätter efterfrågan på vuxna kastrater, om det leder till att fler medelålders marsvin blir utan sällskap istället för tvärtom.

Ja, det är en rosa baktass som skymtar. En mycket stilig sådan.

15/10. Idag vill jag skriva om fenomenet att "rädda" ett marsvin och sen använda det i avel. 

Men det ska jag inte göra.

Idag vill jag visa bilder och filmer på hur roligt det ser ut i mitt badrum just nu, eftersom marsvinen har golvtid och har fantastiskt roligt med en fleecefilt som ligger ovanpå några kompis-rullar.

Det ska jag heller inte göra.

Jag har förmodligen redan skrivit om oetisk avel tillräckligt många gånger.
Läs det igen, om du är intresserad.

Idag ska jag fortsätta plugga. Jag har inte särskilt mycket kvar av den här utbildningen nu. Det här är faktiskt min första högskoletid utan Julgrisen, världens bästa pluggsällskap. Numera är det inga tuggmärken på biblioteksböckerna när jag lämnar tillbaka dem. Ärligt talat har det aldrig gått så här snabbt att skriva en uppsats, det sitter ju ingen i mitt knä och påkallar uppmärksamhet så fort mina händer lämnar de lurviga käkarna. Men det är ensamt. Obeskrivbart ensamt.

 

   Så oändligt saknad. 

Av alla slocknade stjärnor jag känner till som lämnat vår världen under 2011, var han utan tvekan äldst. Det känns orättvist att alla inte får lika många år med sina älsklingar som jag fick med Julgrisen. Dock är jag inte det minsta nöjd. Hur många år man än får med Julgrisen är det alldeles för få.

14/10. Till minne av Mette-Marit.

Det växte en gång ett träd i skogen
så skönt och mäktigt -
jag hade sett det...
Det reste sig över djupens dimmor till jordens tinnar i enslig glans.

Nu får jag höra att blixten nått det...
Vad kan man göra
att åskor härja och blixtar slå?
Jag har ju sett detta träd i skogen
och skall det minnas
så länge sångernas fästen stå.

(Edith Södergran, Trädet i skogen)

 

   Vila i frid prinsessan!

13/10. Uppdaterat om Plira på sidan om mina marsvin.

12/10. Dagsfärsk bild på Plira.

9/10. Imorgon är det precis sex månader sedan Garbo födde tre små rara barn två dagar efter att hon kommit hit. Således är det om ytterligare någon dag även exakt sex månader sedan jag ringde Petra och lipade för att jag höll på att gå sönder vid tanken på lämna bort de små liven. Från ytterst ynkliga små knytten är de nu stora och ståtliga. Visserligen fortfarande små för sin ålder, men stadiga och stabila. Plira och Santino väger 583 respektive 573 gram. Lykke är biffen på 670 gram (det är tydligen något magiskt med Göteborgs-hö).

Knattarna har energi utan dess like men tar ut den på olika sätt. Plira springer gärna flera varv runt buren när hon blir riktigt glad. Santino hoppar istället rakt upp i luften i olika sprättiga skutt. Santino levde ju ett par månader med Julgrisen vilket gjort honom betydligt mer självständig än Plira som fortfarande ser mamma som det viktigaste som finns i världen.

Mamma Garbo är lite egen. Fortfarande ganska tillbakadragen men hon har nyss lärt sig tricket att stå på bakbenen för att få mat. Trots att det har gått ett halvår känns det fortfarande på hennes kropp att hon varit med om påfrestande dräktigheter.

Man ser ju redan på de här babybilderna hur Lykke alltid varit många marsvinslängder före de andra. Mest Santino och Plira satt och tryckte var hon redan från början snabb på att ta egna initiativ.

Det senaste halvåret har gått så snabbt! Selma och Julgrisen har lämnat oss. Santino har kastrerats och tagit över kastratrollen i gruppen. Han bodde ett par månader med Julgrisen och japp, storhetsvansinnet smittade. Sommarens favoritbild på Santino, från när han besteg en rabarber:

4/10. Vila i frid Kola! Nu är du på platsen där inga tandproblem finns.

27/9. På Aftonbladets hemsida kan man idag läsa om att sverigedemokraternas riksdagsledamöter under sitt första år låtit skattebetalarna betala 600 000 kr för deras taxiresor, att en 96-årig amerikansk tant skjutit ihjäl sitt barnbarn och att nyblivna föräldrar tenderar att googla sina barns sjukdomar och utveckling istället för att fråga på bvc. Det sista förvånar mig inte ett dugg.

När jag var liten fanns "Fråga Bengt" i lokaltidningen. Dit kunde man skriva med alla möjliga frågor och så la Bengt ner en fantastisk tid på att sammanställa ett noggrant svar. Sen kom google och då blev Bengt arbetslös.

Internet har i mångt och mycket ersatt expertkunskapen. "Många är inte medvetna om att det ofta är andras åsikter de läser, inte fakta" säger barnmorskan Katrin Broman i Aftonbladets artikel. Katrin, vet du att du även pratar om marsvin?

Det finns många internetforum där det diskuteras marsvin, både i Sverige och utomlands. Till viss del är det bra, där finns en ruljans av personer som orkar upprepa "den där buren är orimligt liten" eller "det är fakiskt lag på att marsvin ska ha minst en artfrände som burkompis" tills de stupar (och då kan någon annan ta över). Den delen är toppen. Det som enligt mig däremot inte alls är bra är andra delar av forumen, särskilt vad gäller det utbredda veterinärhatet. "Många veterinärer är inte duktiga på marsvin" är ett helt rimligt konstaterande, men snälla berätta för mig - hur ska de någonsin bli bättre om de aldrig får träffa marsvin att behandla? Istället uppmuntras till självmedicinering genom huskurer och allmänna häxbrygder. Senast häromdagen läste jag om en person som glatt fått rådet att självmedicinera ett utslag på marsvinet, vilket resulterade i att den lille omedelbart fick vad som liknade ett epileptiskt anfall. 

Vi är inte veterinärer. Vi har inte veterinärmedicinsk kompetens, även om vi haft friska marsvin som husdjur under lång tid. Vi vet inte vad att ge våra marsvin några kurer antibiotika på eget bevåg kan ge för konsekvenser. Det vet kanske inte veterinären heller, men han eller hon kan använda det som en erfarenhet för framtiden. Vi måste stötta, kräva, ett större samarbete mellan veterinärer i Sverige och andra länder. Bara en sån sak som att människor reser över hela landet för att kastrera marsvin i Vallda är bisarrt fantastisk. Någon har en bra metod för att kastrera marsvinshanar, en annan för marsvinshonor. En tredje är duktig vilka mediciner som kan fungera vid urinstenar - men varför stannar kunskaperna hos dem själva? Där är internetforumen ett bra hjälpmedel för att sprida kunskaperna om vad man kan efterfråga, men google gör inte oss vanliga husdjursägare till veterinärer. Att hitta en diagnos på sitt eventuellt sjuka marsvin är ungefär som att öppna en läkarbok om människan. Plötsligt har man både böldpest, fibromyalgi och någon exotisk nagelsjukdom. Veterinärer är tränade i objektivitet. Det är inte vi djurägare.

 

7/9. Tiger levde åtta månader oönskad och oälskad i en zooaffär på Skånes västkust. Ingen ville köpa den lilla goldenagoutifärgade sheltiehanen med vit haka och trötta ekorrögon. I slutet av förra veckan fick en familj honom gratis eftersom han enligt personalen var för gammal för att gå att sälja. Hela familjens djursyn är imponerande och fantastisk och de tog honom till sig i både själ och hjärta. Tiger blev på kort tid en älskad familjemedlem men det visade sig med en gång vara en hjälplöst sjuk sådan. Djuraffären hade - om det var medvetet eller omedvetet kan vi bara spekulera i - gett dem ett döende marsvin.

Jag är evigt tacksam att Tiger fick uppleva sann kärlek under sina sista dagar. Samtidigt gör det så ont i mig. Tigers räddning kom för sent, när hoppet redan var ute. Han fick sin familj och oändlig kärlek men det fanns ingen chans att få honom att överleva. Jag kom igår till familjen för att hjälpa dem att bada Tiger och klippa hans päls och klor. Istället dog han i min famn.

Marsvin ser inte ut som Tiger av en slump. De avlas för att få så lång och tjock päls, vilken i Tigers fall växte utan att klippas på åtta månader. Hans familj beskrev hans doft som "sur disktrasa", vilket får tolkas med genom skimret av den gränslösa kärlek de kände för den arma varelsen. Tiger luktade vidrigt. Han hade fler dreadlocks än en punkare på Möllan och misären kröntes av fjorton lockiga klor. Tiger fick aldrig uppleva ett värdigt liv.

Varför lät zooaffären honom förfalla? Och varför sålde någon honom dit från första början? Han fick sitta där i åtta månader och både bildligt och bokstavligt talat ruttna. När han väl fick sin frihet, en familj som älskade honom, var det för att affären inte såg något annat sätt att bli av med honom på än att skicka bort honom gratis. Då var det redan för sent.

Tack till familjen som gav Tiger hans kärleksfyllda sista dagar. Det finns så mycket vackert att säga om er att jag inte vet var jag ska vare sig börja eller sluta. Jag hoppas att jag får komma hem till er fler gånger men att de tillfällena inte slutar med att någon dör.

Till minne av Tiger. Du är ett marsvin som jag alltid kommer att minnas. 

 

30/8. Att resa sig och gå vidare efter att ha mist en så fantastisk levnadskamrat som Julgrisen är inte särskilt enkelt. Det har varit, och är, en jobbig tid. Att förlora ett marsvin innebär att förlora en älskad sambo, snuttefilt, clown och psykolog. Att förlora ett marsvin möter inte riktigt den förståelse man kan önska i den vanliga världen och det är svårt att balansera mellan att vara änka eller att vara som vanligt men utan ett värdefullt litet husdjur. Ibland låter jag som att jag förlorat mitt barn, vilket känns som ett hån mot de människor som tvingats uppleva just det. Jag vet att Julgrisen inte var mitt barn som jag burit i nio månader och därefter krystat fram, utan ett marsvin som jag för två skrynkliga hundralappar köpte i en zooaffär 2004.

Många har gjort, sagt och skrivit fantastiskt fina saker till Julgrisens minne vilket jag är mycket tacksam över. Vi får aldrig en Julgrisen igen men i tomrummet efter honom glädjer det mig att hans kärlek nådde ut till fler än mig. Jag har inte haft ork att tacka alla personligen på det sätt jag hade önskat, vilket jag hoppas att jag en dag kan göra. 

Jag har tvekat över om denna sida och min blogg ska finnas kvar i framtiden. Jag tror att de kommer att göra det men för tillfället kräver en del annat min tid.

Julgrisen, du är obeskrivbart saknad.

4/8

 

 

 

27/7. Jag är förkyld och tillbringar dagen i horisontalläge med rullande schema för vilket marsvin som ska hålla mig sällskap. Jag har funderat på det där med zoonoser (alltså om min förkylning kan smitta till marsvinen) men är det någon gång man behöver sina varma, luddiga, tålmodiga raringar är det ju när man är ynklig, så jag slutade tänka på det. Plira är det sämsta sällskapet, för hon har aldrig tid att sitta still. 

Tillbringade för ett tag sedan en dag på mage på golvet i ett tappert försök att föreviga hur Plira och Lykke går (stopp, stopp, stopp. Plira och Lykke går inte. De tokspringer) med sträckta ben, till skillnad från den "taxgång" man ser hos mindre överkaxiga djur av olika arter (exempelvis deras ömma moder). Jag tog 332 bilder och inte en enda blev som jag hoppats. Den här visar dock syftet, även om de ser allmänt missbildade ut. Jag vet inte varför deras tassar inte fastnade på bild. Plira ser ju ut som att hon har en dubbel och en amputerad, och Lykke blev bara ett enbent blurr.

16/7. Uppdaterat på Verkliga öden och Världens bästa marsvin. Den senare ska kompletteras ytterligare när kameran, marsvinen, det fina vädret, engagemanget och energin råkat få en gemensam stund över.

9/7. Allmänt trött på husdjuren och stor lust att ägna dagen åt en absurd aktivitet? Varför inte ta med dina smådjur till Hörby och låta byta bort dem? Trist när djur förknippas så med slit- och slängvaror, tycker jag. Om entreprenören i en inte går att hejda, varför startar man en marknad med varor som lever? Jag har inget emot när hemkokt lingonsylt byter ägare med en smörkniv i finaste träslag, men alla former av djurmarknader tycker jag är oerhört smaklösa.

Själv ska jag alltså inte till Hörby utan till gräsmattan. Jag är alldeles utmärkt nöjd med de marsvin jag har och ämnar inte göra mig av med dem för allt smör i Småland (eller för den delen Skåne). 

6/7. Mycket händer i sommarvärmen! Lykke har flyttat hemifrån, Santino har kastrerats, jag har varit på marsvinsträff i Göteborg (mycket trevligt! Tack alla fina människor och marsvin!) samt suttit barnvakt åt två fina marsvinsdamer och inte minst, stackars Julgrisen har fått en otrevlig skada på sin mest intima kroppsdel. Och på jobbet går det också jättebra.

Separationen från Lykke gick, eh, kanske inte helt smärtfritt. Jag hade hellre lämnat kvar min vänstra hand i Petras renoveringskaos än den lilla bruna loppan. Må jag aldrig bli djuruppfödare. 

Kastreringen, ja. En mycket nervös matte (jag), en galen minigris (Santino) och en i sammanhanget veteran (Julgrisen, vars kulor klipptes redan -05) mötte upp ett moraliskt stöd (Petra) och begav oss till veterinär Salih i Kungsbacka. Själva operationen bestod av att Santino fick en lugnande spruta i "armhålan" på sin högra sida. Därefter blev han väldigt trött, fick salva i ögonen för att de inte skulle ta skada av att torka och las på rygg mellan två vattenfyllda plasthandskar. Salih rakade lite, gav lokalbedövning på båda sidor pungen och skar sedan ett pyttelitet snitt där han tryckte ut den högra testikeln. Han tog en särskild sorts snöre och band runt, knöt och skar därefter bort själva testikeln. Därefter gjorde han likadant med vänster sida och avslutade med att klicka i lite Streptocillin-salva i "hålen" innan det var dags att ge en spruta så att Santino vaknade. Då hade det gått ungefär sex minuter. För Santino var operationen ungefär som ett myggbett och det tog inte många minuter innan han var lika energifylld som vanligt. För matte var ingreppet något värre...

Jag har funderat fram och tillbaka likt aldrig tidigare om det verkligen är rätt att skära kroppsdelar av den fullkomlige prinsen. Han är så perfekt och det kändes konstigt att ändra honom, att neka honom hans möjlighet till att fortsätta vara hel, så som slumpen skapade honom. Å andra sidan ger kastreringen Santino möjligheter till ett mer naturligt liv, eftersom han då kan gå i flock. Det var inte min mening att råka bli smågrisförälder i april, men nu råkade Garbo välja min bokhylla som plats för att krysta fram sina tre ungar. Det gick väldigt snabbt mellan unge nummer två och tre, och hade jag inte petat bort fosterhinnan från Santinos lilla nos hade han inte klarat sig. Därmed gjorde jag ett val. Jag fick den lille att överleva, då har jag också ansvar för att hans liv blir så bra som det någonsin kan bli. Det anser jag att det blir i en flock, och därmed behövde han kastreras.

När är då rätt tid att klippa kulorna på sin lilla kamrat? Jag pratade, ringde, surfade och funderade. När Julgrisen var ung, en gång för mycket länge sedan, sa de jag frågade att marsvinen skulle ha vuxit färdigt innan de kastrerades. På senare år tycks man ha ändrat sig i frågan, både vad gäller marsvin och andra djur. Jag vet många djur som kastrerats före de vuxit färdigt och fortsatt växa normalt efter sin operation, så det argumentet kunde lämnas bort. Då hade jag två andra saker att ta hänsyn till, Julgrisen och värmen. Julgrisen tycker inte att det är lika kul att bo med Santino som med sina fruar. Nu bor Santino hos oss, men det är viktigt för mig att det blir så bra som möjligt för Julgrisen, som ju med råge var på plats först. Därför behövde Santino kastreras så tidigt som möjligt, men självklart inte för tidigt. Veterinärer jag talade med sa att 10 veckor var en minimiålder. Den andra faktorn var sommaren där värmen leder till att bakterier frodas. Det är önskvärt att inte bjuda in fler gäster till såren än absolut nödvändigt, därför behövde Santino kastreras innan juli eller efter augusti. Med tanke på Julgrisen valdes det första alternativet. Han var 11 1/2 vecka vid operationen och jämfört med hanar över sju månader har hans tillfrisknande gått mirakulöst snabbt och smärtfritt (källa Eragons). 

Det finns både bilder och film från operationen. Bilder kommer att publiceras här när Petras kamera bestämt sig för att skicka hit dem, men filmen får du tillgång till genom att maila mig på maskrosmarsvin@hotmail.com

11/6. Julgrisen och Santino gör i skrivande stund gräsmattan osäker. Två månader gamla är knattarna inga bebisar längre, utan ståtliga ungdomar som tar för sig av livet. Santinos luddiga päls har börjat dela sig i en mittbena på ryggen och små stela klumpar som är rester efter parningsförsök med den 20 generationer äldre Julgrisen syns här och var.

Snart väntar kastrering!

5/6. Det är sommar och sol men finns ingen Selma och ingen Allan. Generationsskiftet i mitt marsvinsgäng har slagit igenom och nog för att de "nya" marsvinen är fantastiska, men inte ersätter de mina gamla förlorade hjältar.

Att ha fått ha en riktig Allan är en ära få förunnat. Visserligen var vi rätt många som delade på Allan under hennes liv (med tanke på hur mycket hon flyttade runt), men alla de som missade hennes storhet kan jag tycka får skylla sig själva. Den tomhet som flyttade in när Allan flög till himlen verkar inte vilja ge sig av.

Selma, galna underbara saknade Selma. 

Jag fick två år och två månader med Allan och ett år och fyra månader med Selma. Ingen av dem dog särskilt ung, så det var väl ungefär den tid jag med rätta kunnat föreställa mig när jag lät dem flytta in i min lägenhet och mitt hjärta. De kom båda från slitsamma förhållanden och hade upplevt tillräckligt mycket för att skriva varsin memoarsamling i tjocklek med Brott och straff (jag tror för övrigt att deras memoarer vore än mer läsvärda). Det var en sann ära att få vara med under Selma och Allans sista 16 respektive 26 månader i livet. Ja, jag önskar att de kunnat stanna längre, men vad de gav var så mycket värt att det absolut räckte för att fylla alla förväntningar på vad ett marsvin ska ge sin matte. Jag vet att det finns människor som har marsvin i sex-sju år utan att de gör ens i närheten så mycket intryck som mina flickor.

Jag vet inte hur gammal varken Allan eller Selma var, eftersom deras födelseuppgifter var ignorerade respektive diffusa. Däremot vet jag att de trots sina bistra bakgrunder blev äldre än många andra. "Hur gamla blir marsvin egentligen?" är en vanlig fråga man som marsvinsägare får (särskilt om man har en 7,5-åring). Jag skulle vilja säga tio år, eller femton eller tjugo, för jag hade velat att mina marsvin blev så gamla. Samtidigt vill jag inte att alla vanvårdade eller allmänt ignorerade marsvin lever längre än nödvändigt. Då känns 21 månader som en bra dödsålder, eftersom det enligt den statistik jag sammanställde för Eragons för något år sedan, i snitt är så gammalt ett marsvin är när det tröttnas på. Missförstå mig inte, de marsvin som adopteras bort borde givetvis inte dö som knappa tvååringar. Däremot kan man fundera på om livet som bortglömt marsvin i ett barnrum är värt att leva. Jag vet inte om det är det.

Sedan 1994 har jag haft 19 marsvin varav 14 inte längre finns i livet. De flesta har dött när det var under  ett och ett halvt år gamla (dessa hade, alla utom två, väldigt dåliga förutsättningar och dog av medfödda defekter) eller efter att de rimligen fyllt sex år. För mig är därför minst sex år en förväntad livsålder på marsvin. Jag sätter här punkt för idag men planerar att återvända till ämnet.

2/6. Att ett marsvin blir övergiven i en stadspark var i mitt huvud, fram tills häromdagen, ungefär det värsta som kunde hända. När Emelie, som upphittaren döpte den lilla honan som hittades i Pildammsparken till, anlände hit insåg jag raskt att det hela fått en ny dimension. Emelie hade nämligen mjölk i juvren. Någonstans finns alltså hennes bebisar. I parken? I magen på ett annat djur? Eller kvar hemma hos den som bestämde sig för att en dag sätta deras mamma i en park mitt i Sveriges tredje största stad?

Emelie är full av fästingar, jag hittade hela 14 stycken på henne igår. Tio satt runt nosen och de övriga vid ögonen. Hon är en livfull tjej och väldigt kontaktsökande till andra marsvin.

Emelie har fått ett nytt hem som hon flyttar till idag.

Bilder kommer när kamerasladden dyker upp från sitt gömställe.

31/5. Tack för era hälsningar i samband med Selmas bortgång! Ert stöd betyder mycket för mig.

Idag hittades en övergiven marsvinshona i Pildammsparken i Malmö. Hon är i skrivande stund på väg hit så jag återkommer.

29/5. Kaxiga, underbara, skrikiga, busiga, härliga, glada, envisa, påhittiga, kämpande, fantastiska, älskade Selma, vila i frid.

Efter en lång kamp mot äggstockscystor har Selma lämnat jordelivet. Det är mycket tomt utan dig, älskade prinsessa.

Selma var tapper in i det sista. Hon var sliten men ändå pigg och sprudlande. I torsdags morse var hon som vanligt, gapade och styrde över de andra små grisarna och tuggade nyplockat gräs som om det var första gången hon upplevt det. När jag kom hem på kvällen var hon kall och låg på sidan. Jag tog upp henne och trodde att hon var död, men hjärtat slog fortfarande och hon väste fram ett andetag efter vad som kändes som en evighet. Jag satt med henne i en fleecefilt i famnen en stund medan hon andes var 15:e-25:e sekund. Jag uppfattade hon inte var vid medvetande. Efter en stund orkade hennes kropp inte mer och hjärtat slog inte mer.

Det var en väldigt jobbig död. Jag om någon har alltid propagerat för marsvinets rätt till att inte behöva självdö. Selmas död var en plåga, en kropp som inte orkade mer men ett hjärta som inte ville ge upp. Att Selma var ett marsvin med ett stort hjärta visste jag, men inte att dess styrka skulle göra hennes död till att bli som den nu blev. Jag har vetat ett bra tag att Selma inte var på topp. Hennes mage var fyll av cystor och hon blev emellanåt förstoppad eller snorig. Trots det var hon så levnadsglad och i min föreställningsvärld kunde hon inte självdö, utan det kändes bara som en fråga om när vår veterinär och jag skulle enas om att det fick räcka.

Jag tycker fortfarande att det är olämpligt att marsvin dör såhär. Jag vet att Selma var "frisk" på morgonen, men jag vet inte hur hennes sista dag var. Jag vill inte tänka på det.

Vad kunde jag gjort annorlunda? Tja... Jag kan inte vara hemma hela dagarna, jag måste ju försörja oss (annars vore Selmas liv ändå inte drägligt). Att Selma var sliten var inte svårt att se, men att hennes död skulle komma just nu kunde varken jag eller någon annan veta. Jag hoppades så att hon skulle få en sommar till. Selma älskade sommaren, hon började tugga för att vara redo för gräset så snart hon vädrade utomhusluft. Jag kunde förstås ha låtit avliva Selma i rent förebyggande syfte, för att hon inte skulle behöva självdö. Men frågan är då var man ska dra gränsen. Ska man avliva alla marsvin som fyller ett visst antal år? I så fall vore ju förmodligen Julgrisen begravd flera gånger om. När man älskar sina djur är det så svårt att vara opartisk och säga nej, nu är risken stor att hon kan börja lida om ett tag.

Jag vet inte om det finns någon lösning, Jag vet att Selmas död var plågsam. Hur mycket för hennes del vet jag inte, men för min egen skull önskar jag att den sett ut på ett annat sätt. 

 Nu är Selma på platsen där inga plågor finns.

9/5. Är i utomlandet medan marsvinen roar sig kungligt på Eragons. Återkommer till verkligheten den 21/5. Vi hörs då!

23/4. Glad påsk önskar de allra sötaste kycklingarna.

20/4. Något som har varit nästan lika intressant som att se de små knattarna växa, har varit att studera min egen reaktion. Vad skulle nu hända med mig? Skulle jag känna ett okontrollerbart sug efter att skaffa fler marsvinsungar? Skulle jag vilja isolera dem från varandra och rulla upp pälsen på små balsaträbitar för att säkerställa att hårtopparna aldrig råkade försvinna? Skulle jag vilja dra bort en tredjedel av pälsen med pincett? Skulle jag vilja visa dem för hela världen?

Nej, inget av det inträffade. 

Det här är bland det värsta jag upplevt. Ständigt har tankar om den lilla maskrosfamiljen snurrat i mitt huvud och jag har inte fått särskilt mycket vettigt gjort.

  • Har mamman tillräckligt med mjölk?
  • Håller hon kanske på att få mjölkstockning?
  • Kommer hon ihåg att dia alla tre ungarna lika mycket?
  • Kommer hon ihåg att själv äta och dricka?
  • Blir det någon energi kvar till henne själv, eller kommer hon att gå under av det här?
  • Har jag verkligen könsbestämt rätt?
  • Tänk om någon skadar sig? Eller blir sjuk?
  • Varför tror människor att något av marsvinen går att köpa?

Att vara spädgrisvårdare var och är en pärs. Varje gång de piper är jag orolig för att de har ont, och varje gång de är tysta är jag orolig för att de är döda. Du förstår problemet.

Någonstans ute i världen finns människor som haft min roll vad gäller alla de marsvin jag älskar och älskat. Varför försvann de människorna från deras liv? De första dagarna efter födseln gick jag runt i en konstig bubbla av glädje och sorg över bebisarna och deras döda storasyster. Jag kände att de här var MINA ungar. Jag var tveksam till att lägga ut bilder, eftersom de på något sätt blev allmänna marsvin som folk då kan ha en uppfattning om. Marsvin som kan bedömas och dömas. Jag är inte så orolig över det här med att smågrisarna ska känna sig utlämnade som andra bloggares avkommor, men jag var rädd för att andra skulle tala om för mig eller varandra vilken som var sötast. Alla tre är sötast, oavsett hur de ser ut. Den stora flickan är söt för att hon är så kaxig, den lilla flickan är söt för att hon hela tiden flirtar med mig och pojken är söt för att han hela tiden tror att jag kommer med mat.

Just nu sitter jag med åtta marsvin på en buss väg till Eragons (den bisarra berättelsen om bussresan får komma en annan dag). Julgrisen, Selma, Mimmi, Mamman, sonen, stora dottern och lilla dottern, samt en liftande Gunnar (hans namn ska uttalas på skånska, dvs Gonnaurrr). Det betyder inte att någon ska omplaceras. Jo, Gunnar ska, förresten. De andra ska till Eragons andra verksamhet (pensionatet) eftersom jag olyckligtvis ska resa bort en period och inte kan ta med mig marsvinen (inte ens de pyttesmå). Med undantaget Gunnar går ingen att köpa, vare sig för pengar eller något annat. Fast med Eragons vokabulär går faktiskt inte han heller att köpa, däremot adoptera. Nog om det. Min resa varbeställd långt innan bebisarna gjorde entré i mitt liv och går inte att ställa in.

När man har en gammal Julgrisen på en bra bit över sju år, en Selma med cystor som gör att hennes mage eventuellt snart spricker (i mina mardrömmar) och en Mimmi med återkommande eksem, är det inte lätt att avgöra hos vilken lättlurad släkting eller bekant de ska spendera sin/min semester. Det blir inte lättare av att man plötsligt även har en mamma (livrädd med stil), en kaxig bebishona som inte har något emot att mucka gräl med ett höstrå, en bebishane som gillar att simma på vällingfatet och en liten bebishona med eventuellt något tveksam viktuppgång. Pensionat Eragons blev lösningen. Men, I repeat, ingen ska omplaceras. Efter tårar, fler tårar, ångest och ytterligare tårar har alla fyra sitt öde klart framför sig. För de är fyra, det finns en mamma i den här berättelsen, som förtjänar så mycket mer berömmelse, beundran och tillbedjanden än hennes små oförstörda barn.

Efter att bebisarna fötts erbjöd jag en mycket noga utvald person att ta hand om en av ungarna när denna så småningom (jag tänker mig i treårsåldern?) är redo att flytta hemifrån. Det här med att välja matte var inte någon söndagspromenad direkt. För det första behövde det vara en person som jag står ut med i sådär åtta-tio år framöver. För det andra behöver det vara en person som står ut med mig lika länge. Skaran krympte således.

Den som tar hand om en av mina guldklimpar måste dela de viktigaste delarna av min marsvinssyn. Det måste vara någon som jag litar på kommer hålla mig uppdaterad i med- och motvind, någon som vågar fatta snabba beslut men också be om hjälp. Någon som låter mig komma förbi varannan vecka och klippa guldklimpens klor. Således beslutades det att en av flickorna skulle bli en av Bosses brudar (fast jag räknar med att bloggen kommer behöva döpas om till Lykke och lakejerna).

Att se vilken bebis som så småningom ska kunna flytta hemifrån var egentligen inte särskilt svårt. I kullen finns en unge som hela tiden är fyra längder framför de andra. Redan när hon var en timme gammal och jag skulle fotografera henne knallade hon självsäkert iväg på promenad. Hon hade knappt någon viktnedgång innan hon började öka och är mycket större än sina syskon. Jag ville döpa henne till Mask-Rosanna, tyckte själv att det var ett fantastiskt vitsigt och lagom blygsamt namn som påminde den stackars blivande matten om hennes livslånga ansvar, men av någon anledning blev det nedröstat. Namn stöttes och blöttes och vi enades om Lykke.

Mamma marsvin flyttar ingenstans. Hon har gått igenom tillräckligt och ska stanna hos mig. Den närmaste framtidsplanen är att hon ska få ett namn. Därefter ska hon ägna sig åt återhämtning.

Svartvita lillasyster, Plira, flyttar heller ingenstans. Hon ska också stanna kvar hos mig.

Pojken, Santino, han flyttar heller ingenstans. Han ska bo med Julgrisen tills han är tillräckligt gammal för att kastreras och därefter ska han få sitt egna harem. Förhoppningsvis ger Julgrisen den lille vispen en god uppfostran. Jag vill gärna att lilleman präglas av Julgrisens temperament eftersom det då blir som en liten förlängning av Julgrisen själv. Fast för vår planets framtids skull vore det kanske bäst om han lät bli. 

Det känns konstigt att se de små knattarna skutta runt och veta att de inte bara har fötts, utan också ska leva och dö hos mig.

13/4. Tankarna går idag till Emma som i skrivande stund opereras för urinsten. Jag hejar på dig och din matte!

Film på bebisarna har efterfrågats och finns att beskåda här.Den bittra texten är primärt inte riktad till dig som ser filmen genom länk härifrån, utan ett sätt att inte bidra till känslor av "åh, såna där ska jag också tillverka" från folk och fä som hittar videon på andra sätt.

12/4. Idag har maskrosfamiljen under konstant pipande varit på utflykt. Till ett hörn! Spännande val av första tur utan skydd av hemmets trygga tak.

11/4. När man är en dag gammal är tillvaron skakig.

Jag känner att det här med att vara plötslig spädgrisvårdare är väldigt ansvarsfullt. Hittills har jag oroat mig för:

  • var bebisarna ska bo när de flyttar hemifrån.
  • var mamma marsvin ska bo när bebisarna flyttar hemifrån.
  • att mamma marsvin ska råka mosa en unge.
  • att mamma marsvin ska vara arg på mig för att jag lät avliva hennes äldsta dotter.
  • att ungarna ska drunkna i vattenskålen (mamma marsvin är ännu inte överens med flaskan).
  • att ungarna ska gå vilse och komma bort.
  • att ungarna ska fastna under huskanten.
  • att mamma marsvin ska överge ungarna för att jag klappat dem, som en fågelmamma skulle gjort.
  • att mamma marsvin inte ska komma ihåg att mata alla tre ungarna eftersom hon bara har två spenar.
  • att ungarna ska få näringsbrist och/ eller men för livet för att mamman ätit dålig kost under 90% av dräktigheten.
  • hur jag ska kunna ge bebisarna tillräckligt ärofyllda namn så att deras kommande vårdare inser sitt livslånga ansvar att ´bära sitt marsvin som den sista droppen vatten´ (som Ranelid skulle uttryckt det).



Den svart/vit/bruna flickan är piggast av de tre ungarna.

Störst i kullen är den enda hanen. Han är svart med vitt på huvudet och bakbenen. Det var han som höll på att inte överleva eftersom mamman inte tog bort fostersäcken från hans ansikte.

Minstingen är en flicka. Det var hon som föddes först. Hon är inte riktigt lika pigg som sina syskon.

10/4. Idag hade jag rasande mycket att plugga och av det blev det just ingenting. Först var jag ansvarig för liv och sedan för död.

Bakgrund: En djurvän med stort hjärta tar hand om bland annat fyra marsvin från en person som egentligen aldrig valt att skaffa dem. De har bott utomhus hela vintern, kanske i flera år. Jag åker till jourhemmet för att bedöma kön och konstaterar att det är två hanar i efter omständigheterna okej skick, en högdräktig hona och en liten hona med gravt bettfel och felaktigt byggda ben-rygg och kön. Honorna följer med mig hem. Idag händer, på bara några timmar, allt. Först får mamma marsvin värkar och föder fram tre perfekta, underbara bebisar. En av dem hinner hon inte med och jag får rycka in för att ta bort fosterhinnan innan han kvävs. Efter någon timme blir den nyblivna storasystern akut dålig och jag tar henne till jourveterinären, som inte ser någon annan utväg än att hjälpa henne till himlen. Från fullkomlig lycka till nattsvart sorg på fyra och en halv timme.

Vila i frid.

Låt mig berätta din historia som en hyllning till dig, Singoalla.

2/4. Det är på något sätt lustigt hur i fokus Allans sjukdomar stod. I höstas ägnades min marsvinsorolighet åt Selmas äggstockscystor. Jag petade, klämde, vägde och utvärderade varje dag (det var nästan så illa att måttbandet kom fram), tills den dag i november när Allan plötsligt var väldigt sjuk. Då stod hennes mage i centrum i tre månader, tills hon tråkigt nog flög till himlen. Då återgick Selmas mage till att vara fokus nummer ett och nu är jag lika orolig för henne som jag var i oktober. (Bevisligen har hon ju levt sedan dess, så det är väl dags att göra sig av med vanan att vara marsvinshypokondriker).

Presstopp: Numera äter mina marsvin pellets. Jag vet att det är svårt att tro, men när fan (alltså Julgrisen) blir gammal blir matte religiös. Eller ja, ger med sig i alla fall. Har man passerat sjuårsdagen kan man faktiskt få riskera urinsten och annat trams för den goda saken (gödningens) skull. Alltså har vi blivit med pellets... Jag började först med Oxbow Cavy Performance eftersom den tydligen ska vara lite mer effektiv för växande och digivande marsvin. Så är ju inte riktigt fallet med mina, men de är ju också i behov av extra tillskott som dessa grupper. Dock tyckte jag (med varning för viss hönsighet) att Selmas cystor började växa mer av detta tilltag, så nu har vi bytt till Oxbow Cavy Cuisine. Den går att köpa lite här och var, exempelvis på Malmö Djursjukhus. När jag var där senast hade de ett festligt specialerbjudande, köp en påse pellets och få en flätad korg av hö. Sagt och gjort. Julgrisen gjorde som väntat en helt egen tolkning.

"Det här nya mathuset smakar smaskens, men varför är dörren så himla liten?"

-Ska du förresten skaffa något nytt marsvin efter Allan? frågade min mamma oroligt.
-Du ska väl inte skaffa några fler marsvin nu? tillade mormor.
-Du ska väl inte ha marsvin i resten av ditt liv? kontrade lillebror.

Jo, det är troligt att jag kommer att skaffa ytterligare ett marsvin i framtiden. Och jo, jag har tänkt ha marsvin i hela mitt liv. Vilket fruktansvärt liv det annars skulle vara! Det jag är rädd för är vad Petra och jag döpt till "Anknytningsproblem till sork".

När lilla Sancho Panza, marsvinet som aldrig fick bli stor, sorgligt nog dog hösten 2009 knackade Mimmi på dörren i nästa andetag. Det var planerat sedan tidigare att just Mimmi skulle flytta hit och behovet av henne blev tydligare i det enorma tomrum som Sancho lämnade efter sig. Jag, vi, behövde Sancho tillbaka för att bli hela, på samma sätt som vi behöver Allan nu. Den bit av oss som saknades var inte Mimmi, det var Sancho själv.

Mimmis jobb var för svårt för hennes späda små skuldror och det var heller inte rättvisa förutsättningar. Det gjorde mig oerhört ledsen att jag inte älskade Mimmi obeskrivbart mycket från första stund. Jag var ständigt besviken över att jag inte kunde ta henne till mig.

Mimmi blommade inte när hon kom hit. Hon var stressad, håröm, förvirrad och ungefär lika skeptisk till mig som jag till henne. Det tog ett tag innan jag såg henne som Mimmi. Hon är vansinnigt snabb i sina rörelser, vilket gör att hon kan se något ryckig ut när hon flyttar sig. Hon har återkommande problem i hårbottnen och vill inte alltid bli klappad på bakdelen. Hon är inte den mest snabblärda jag träffat, men när hon väl lärt sig en rutin kör hon stenhårt på den. Hon var ganska bitsk, men det är mycket bättre nu.

En förutsättning för att diagnostisera "kontaktproblem med sork" är att det inte är marsvinets fel. Mimmi kunde inte hjälpa att jag hade ett Sancho-format hål i mitt hjärta. Mimmi kunde heller inte hjälpa mig att laga det. Ett sådant uppdrag ska ett marsvin inte behöva få, det är människan själv som ansvarar för sin egen läkning.

Det var inte så att en tecknad glödlampa tändes ovanför mitt huvud och jag plötsligt en dag älskade Mimmi. Det växte fram. Jag har lärt mig hur fel det kan bli och tänker inte göra om det misstaget. Därför finns en ledig plats i marsvinsburen och så kommer det att förbli ett tag till. Tills marsvinet som får tillsätta tjänsten kan ses för den som den är, och inte för att vara ersättning för någon annan.

Hur botas då "kontaktproblem med sork"? Här är marsvinspsykologens tre förslag.

  • Tid. Det är inte rättvist att ge upp för att det inte har klickat på en vecka eller två. Det kommer att bli bättre så småningom. Det kan ta ett halvår eller kanske till och med ett år, men har du tagit på dig ansvaret för ett djur får du helt enkelt ge det den tid det tar. Marsvinet ska inte behöva säljas vidare för att något i dig gör att du inte kan ta det till dig.
  • Kontakt. Jag har haft Mimmi i famnen varje dag sedan hon kom hit, i försök att bygga upp en relation till henne. Det är inte lättare att lära sig älska ett otamt marsvin, därför måste den tämjas eller åtminstone få underhållet den tamhet som finns. När kontakt sker kommer du dessutom nära marsvinet och ser det i ögonen, ser miner och reaktioner. Ett avslappnat, njutande marsvin är svårt att motstå även för det trasigaste mattehjärtat.
  • Bearbetning. Det är okej att sakna den som lämnat dig. Det är däremot inte hälsosamt att fastna i det förgångna och älta förlusten på ett osunt sätt (men det är en annan historia).

20/3. Som tack för min återkommande insats som jury i Eragons hemsidetävling trillade ett tjockt kuvert ner i brevlådan, innehållande en stilig jordgubbsmönstrad påse till de tre små grisarna. Mimmi konstaterade att den luktade väldigt intressant, Julgrisen har testat fuktspärren och så här fint matchar den snygg-Selma (aka sudd-Selma. Kameran mår tydligen inte så bra nu för tiden. Troligtvis hämnd från dess sida pga den uteblivna aktivitet den fått leva med sedan Allan lämnade oss).

 

19/3. Jag saknar dig.

Det är så tomt utan dig.

14/3. Uppdaterat på sidan Djurförsök.

Han må vara närmare sextiofem* år och 350 gram lättare än sin tidigare matchvikt, men jag vågar ändå påstå att Julgrisen är snyggare än någonsin när han porträtteras genom Irenes speciella marsvinsobjektiv.

* = Sextiofem år gammal? Jo visst! Marie upptäckte genom en googling Julgrisens historia före den där zooaffären där jag hittade honom i slutet av 2004. Spännande! 1949 var han amerikan, kallade sig Deeny och jobbade som golvmopp.

Fotografen heter/hette Yale Joel och bildkällan återfinns här.

Synd att sextiofemåriga marsvin har så dåligt minne att de inte minns hur man städar efter sig.

Här är ytterligare en bild på en forntida Julgrisen och en kusin (samma fotograf, bildkälla).

Visst är det märkligt att man (alltså jag) gått runt och inbillat mig att Julgrisen är så himla unik? Här syns det ju klart och tydligt att han inte är det. Han är unik för mig, men inte mer speciell än vad alla marsvin kan bli om de ges kärlek och utrymme att växa. Du kan också få en Julgrisen om du låter din blomma blomstra. 

23/2. Välkommen tillbaka! Hemsidan har legat nere en tid, av för mig okänd anledning. 

10/2. Stort tack för alla fina ord både här och var, om vår ängel Allan.

Jag vet inte om det är charmigt eller bara tragiskt hur Mimmi, Julgrisen och Selma nu stirrar på varandra i förvirrat samförstånd när jag kommer med en nypåfylld vattenflaska. Alla vill prova, men vem ska börja? Istället sitter de och väntar på att Allan ska dyka upp och göra sig den äran att dricka upp halva flaskan innan någon annan får smaka. För att hjälpa hjältarna att finna sina nya roller utförde jag därför under gårdagen storstädning deluxe med tillhörande husbyten. Nu luktar det inte Allan längre, nu luktar det citronsåpa.

Idag fick marsvinen vitkål och glädjefnatten gick flera marsvinslängder upp i luften! Allans känsliga mage förbjöd vitkål på menyn hos de små kamraterna sedan några månader tillbaka, och plötsligt var det som att marsvinen återsåg en saknad gammal vän. Vitkålen, alltså. Snacka om att jag kom billigt undan i projekt köpa-lycka-åt-ledsna-djur. Fint att kunna glädja med så enkla medel. 

Uppdaterat nästan överallt men störst skillnad märks på Världens bästa marsvin, Marsvinsänglar och Öden och verklighet.

7/2. Ryktet är tyvärr sant. Allan, världens bästa Allan, somnade i lördags för sista gången.

 

 

 

Det är så tomt.

21/1. Fick idag från en förvirrad utbytesstudent frågan om jag använder mina marsvin till forskning (antar att hon syftade på djurförsök). Nekade och fick den genuint ställda följdfrågan "men vad har du dem till då?".

Vad man har marsvin till? Man pratar med dem. Man pratar om dem. Man ser på film tillsammans och delar på en paprika. Man roas och oroas. Man tröstas av dem och lägger pengar på dem. De ger mening åt ens vardag.

20/1. I tre dagar var hon friskförklarad. Nu är hon inte det längre.

Kan vi leka någon annan lek snart Allan? Jag tycker inte att den här är rolig längre.

15/1. Allan har gått upp nästan 100 gram den senaste veckan. Hurra för tjocka marsvinsflickor! I den magen finns inga bebisar och heller ingen klen lever. Nu räknar jag henne som frisk och slänger alla nållösa sprutor längst ner i marsvinslådan.